Inte så att hbt personer behöver vara sämre soldater eller olämpliga på något vis. Jag bara anser att uniformen representerar något som står över den politiska debatten.
I nedanstående historiska betraktelse berör jag Tebes heliga band. Ett militärt elitförband som endast bestod av homosexuella par.
Det finns åtminstone två exempel på att det inte är behagligt att vakna den 3 augusti.
År 216 f.kr vaknade romarna den 3 augusti efter att dagen innan ha förlorat slaget vid Cannae där den Feniciske befälhavaren och en av världshistoriens erkänt främste fältherrar Hannibal Barca hade krossat den romerska armén. Ett slag som har sysselsatt och fascinerat historiker alltsedan dess. Dock kommer jag lämna detta slag därhän idag och istället flytta mig ytterliggare 122 år bakåt i tiden.
Den 3 augusti 338 f.kr. vaknade inte innevånarna i Tebe och övriga Grekland med en helt ny världsbild. Kultursfären som levat så länge med stadsstater och demokrati hade plötsligt en härskare, även om alla inte insett det ännu!
Dagen innan hade ett av antikens mest sägenomspunna slag stått, nämligen slaget vid Chaironeia. Ett slag som jag tror undgått de flesta som inte har ett intresse för antik historia.
Låt mig börja med att ge lite bakgrund för dem som kanske inte känner till det.
Det klassiska Grekland var inte en stat eller nation på samma sätt som romarriket. Grekland var mer en kultursfär. Inom denna kultursfär så talade man olika, men besläktade språk. Man hade en gemensam religiös grund, men med stora skillnader och man slogs som satan inbördes.
Området bestod av så kallade stadsstater. Dvs en stad som behärskade ett omgivande landområde för sin egen försörjning. Dessa stadsstater allierade sig med andra stadsstater och bildad förbund. Rom började för övrigt som en grekisk stadsstat.
Omkring 7-800 f.kr dyker det upp folk norr om det klassiska Grekland. Dessa fick antingen sitt namn av att de var långa eller att de kom från bergen. På klassiska grekiska kallades de ???????? (Makednos).
Dessa sågs som vilda barbarer och betraktades med stor skepsis av de grekiska staterna.
Makedonierna själva kallade sig greker och talade en grekisk dialekt, men det hjälpte föga.
Mellan 431 och 404 f.kr. stod det s.k Peloponnesisk kriget. Ett krig som stod mellan den ledande staden Athen och attiska sjöförbundet mot Peloponnesiska förbundet under ledning av Sparta. När Sparta fick stöd från Persien fick de också de resurser som krävdes vilket ledde till att man segrade över Aten och krossade det attiska förbundet. Detta bröt Atens ledande ställning för all framtid.
Det var detta krig som Aristofanes berömda verk Lysistrate handlar om när kvinnorna försöker få ett slut på kriget genom att gå i sexstrejk.
Under detta krig gör Makedonien sitt intåg i det klassiska Greklands händelser. På ett tämligen opportunistiskt sätt lierar man sig med en den ene än den andre allt beroende på hur krigslyckan.
Makedonierna var också, till skillnad från stadsstaterna, en nation och en diktatur. Man hade ett land som styrdes från en huvudstad. Man styrdes av en kung och hade en ärftlig makt.
År 393 tillträder Amyntas III som kung av Makedonien. Detta är en synnerligen orolig tid. Han sitter på tronen en mycket kort tid innan Illyrierna marscherar tvärs över Balkan och slänger ut Amyntas. Året därpå återkommer han med stöd av Thessalierna och återfår makten. Han lyckas sedan med en hel del politiskt rävspel och avtal konsolidera makten. Under hans regenttid som varade ända till 370 f.kr. så skapas egentligen Makedonien.
Hans äldsta son Alexander II kom endast att regera i två år. Vid faderns död passade Illyrier m.fl på att angripa landet samt de blev indragna i inbördeskriget i Thessalien. Han mördades av sin egen svåger Ptolemaios av Aloros.
Ptolemaios styrde sedan Makedonien under något å innan Amyntas näste äldste son Perdikkas mördar honom.
Perdikkas III styr Makedonien under ca 5 år när han dör under ett försök att återerövra övre Makodonien från Illyrien. Han efterträds av sin omyndiga son Amyntas IV. Denne blir dock så småningom avsatt av sin yngre bror Filip. Han som kom att bli Filip II av Makedonien.
Innan Filip blev kung vid ca 14 års ålder blev han tagen som gisslan av Tebe. Han tillbringade tre år som gisslan i Tebe. Under denna tid erhöll han en mycket omfattande diplomatisk och militär fostran. Tebe var vid denna tid, vid sidan av Sparta , Greklands främsta militära makt. Under denna period var han i den framstående generalen Pammenes vård. Pammenes var inte bara Filips fångvaktare och lärare utan också hans älskare.
Pammenes var anhängare och delvis ansvarig för Tebes heliga band. Detta var Tebes militära elitförband och bestod av 150 homosexuella par män.
Filip II kom att bli Makedoniens mest framgångsrika regent dittills. Han hade en klar vision av att Makedonien skulle bli den ledande staten i Grekland, en vision han lyckades uppfylla under sin egen livstid.
Han införde falangen i infanteriet. En åtgärd som kom att bli helt avgörande inte bara för hans militära framgångar utan även hans sons. Falangen var en rektangulär, tätt sammansluten enhet av tungt infanteri. Även om falangen snabbt kom att spridas till andra delar av Grekland så var han den enda som beväpnade dem med Sarissor.
En sarissa var en lång tvåhandspik eller spjut, mycket längre än någon annan nyttjade. De var mellan 4,6 till 5,5 meter och vägde mellan 5,5 och 6,6 kilo. Spetsen var en lövformad järnspets och i bakänden satt en bronsvikt för att kunna få balans i vapnet samt förstärkning då vapnets bakände trycktes ned i marken vid användning. Vapnet var gjort i körsbärsträ, ett synnerligen hårt träslag. Soldaterna försågs också med en liten sköld som spändes fast från nacken och skyddade vänster arm. Detta gjorde att när falngen stod i sluten formering såg den ut som ett bepansrat piggsvin.
Filip II förde krig mot de flesta av sina grannländer och det är primärt detta han blivit känd för, men han var också en synnerligen framstående diplomat. Citatet ”söndra och härska” har av många tillskrivits Filip II.
Den grekiska sfären hade under lång tid drabbats av interna konflikter och krig. År 346 f.kr. lyckas Filip II få ett slut på detta när han segrar i det s.k tredje heliga kriget efter det att Tebe i ren desperation bett honom om hjälp. Freden tillsammans med Filip starka armé ledde till att han var i praktiken ledare för hela Grekland.
I Aten ledde detta till att en av historiens mest kända talare (oratorer) Demosthenes börjar argumentera mot Filip II. Detta för att Aten och andra stater skulle bryta sig loss från Filips inflytande. År 340 f.kr. lyckas Demosthenes att övertyga ledningen för Aten att vidta åtgärder mot Filip samt alliera sig med Bysantium som han vid tillfället belägrade. Alla dessa åtgärder stod i direkt strid med fredsöverenskommelsen från år 346 och ledde till en krigsförklaring.
Året därpå ledde han sin armé söderut från Makedonien och möter en allians av i princip samtliga grekiska stater.
Filip valde en väg in i det centrala Grekland som grekerna antingen glömt bort eller valt att bortse från. När den grekiska alliansen blev medveten om Filips framryckning stod hans armé endast tre dagar från Aten.
Eftersom han hade behandlat Elateia väl under det tidigare kriget så gav de sig raskt för hans armé. Och under de närmaste månaderna så stärkte hans sitt grepp över hela regionen som hette Fokis. Detta gav honom en bas i Grekland samt att Fokis kom att bli hans allierade. En styrka om 10 000 legoknektar skickades att försvara vägen Amfissa. Dessa lyckades han lura till att överge sitt uppdrag varvid han utan strid också tog Amfissa.
Vid ankomsten till Amfissa lät han förvisa alla stadens innevånare för att därefter ge staden till Delfi, och därmed säkra sig om att Delfi inte skulle ta till vapen mot honom.
Under hela denna period var han intensivt engagerad i ett diplomatiskt spel för att förhindra att ytterligare delar av Grekland skulle ta till vapen mot honom.
Den exakta slagordningen för slaget är inte känd, källorna är inte många och inte samstämmiga.
Men en sannolik slagordning är den som följer:
Grekerna ställde upp sin armé i en defensiv position mellan ett berg (Thurion) och en flod längs huvudvägen mot Aten. Armén omfattade drygt 30 00 man, ungefär samma storlek som Filips styrkor. Den grekiska ställning var cirka 4 km bred. Den högra flanken bestod av Atenare medan den vänstra bestod av Tebe. Centern av övriga allierade. Den grekiska taktiken bestod i att hålla sin intagna ställning och låta Makedonierna trötta ut sig. Man hade inga expansiva planer – utan man vill tillintetgöra Filips armé. Såtillvida hade man stora fördelar. De hade själva valt plasten, den var idealisk ur försvarssynpunkt och man behöva i princip bara försvara platsen där man stod.
Makedonierna ställde upp med Filip på högra flanken eftersom den ansågs vara lite finare än den vänstra. Han hade sannolikt kavalleriet med sig. Han hade alltså Atenarna mot sig. I centern ställde man upp de tunga falangerna . Sannolikt leddes centern av Filips mest förtrogne general Parmenion. Vänstra flanken leddes dock av ett dittills oprövat kort. Filips 18-årige son Alexander fick för första gången för befäl i krig och mötte då Tebe, den kanske mest fruktade av de stater som allierat sig mot Makedonierna.
Makedonierna anföll på full bredd och engagerade grekerna över hela linjen. Filip lät dock sin flygel först göra halt, för att därefter börja retirera. Syftet med detta var ett engagera Atenarna och få dem att trötta ut sig.
Alexander tryckte på vänstra flanken samt anföll även mot centern.
Filips fortsatta reträtt ledde till Atenarna blev ivriga och deras linjer började desorganiseras och
sträckas upp i ivern att komma åt Makedonierna. I rätt ögonblick kommenderade Filip halt på den väldisciplinerade makedonska arméns reträtt och gick till omedelbart motanfall. Detta formligen krossade det Atenska motståndet.
Utan en högerflygel kunde Tebe och de övriga allierade nedgöras. Alexander mötte här Tebes helig band (se ovan) och tillintetgjorde detta elitförband. Man har i modern tid funnit gravarna efter detta förband och där påträffades 254 kroppar. Maximalt 46 eller ca 15% av förbandet överlevde alltså slaget. De har aldrig omnämnts i historien efter detta slag.
Efter kriget upprättades det s.k Korintiska förbundet som omfattade hela grekland utom Sparta. I praktiken gjorde det Filip till regent över hela Grekland. Detta möjliggjorde i sin tur att Filip kunde börja förbereda sitt egentliga mål, en invasion av Persien.
Dock mördades Filip av en av sina livvakter innan huvudstyrkan kunde skickas mot Persien.
Därmed skapade han väg för sin son Alexander III av Makedonien som kom att bli känd under namnet Alexander den Store.