Pridefestivalen och det antika Grekland

Jag tycker pridefestivalen är skitkul. Dessutom är det ett viktigt politiskt budskap om frihet och mänskliga rättigheter. Tyvärr har jag svårt att förlika mig med att man tillåter militärer och poliser att delta i uniform.
Inte så att hbt personer behöver vara sämre soldater eller olämpliga på något vis. Jag bara anser att uniformen representerar något som står över den politiska debatten.

I nedanstående historiska betraktelse berör jag Tebes heliga band. Ett militärt elitförband som endast bestod av homosexuella par.

Det finns åtminstone två exempel på att det inte är behagligt att vakna den 3 augusti.

År 216 f.kr vaknade romarna den 3 augusti efter att dagen innan ha förlorat slaget vid Cannae där den Feniciske befälhavaren och en av världshistoriens erkänt främste fältherrar Hannibal Barca hade krossat den romerska armén. Ett slag som har sysselsatt och fascinerat historiker alltsedan dess. Dock kommer jag lämna detta slag därhän idag och istället flytta mig ytterliggare 122 år bakåt i tiden.

Den 3 augusti 338 f.kr. vaknade inte innevånarna i Tebe och övriga Grekland med en helt ny världsbild. Kultursfären som levat så länge med stadsstater och demokrati hade plötsligt en härskare, även om alla inte insett det ännu!

Dagen innan hade ett av antikens mest sägenomspunna slag stått, nämligen slaget vid Chaironeia. Ett slag som jag tror undgått de flesta som inte har ett intresse för antik historia.

Låt mig börja med att ge lite bakgrund för dem som kanske inte känner till det.
Det klassiska Grekland var inte en stat eller nation på samma sätt som romarriket. Grekland var mer en kultursfär. Inom denna kultursfär så talade man olika, men besläktade språk. Man hade en gemensam religiös grund, men med stora skillnader och man slogs som satan inbördes.
Området bestod av så kallade stadsstater. Dvs en stad som behärskade ett omgivande landområde för sin egen försörjning. Dessa stadsstater allierade sig med andra stadsstater och bildad förbund. Rom började för övrigt som en grekisk stadsstat.
Omkring 7-800 f.kr dyker det upp folk norr om det klassiska Grekland. Dessa fick antingen sitt namn av att de var långa eller att de kom från bergen. På klassiska grekiska kallades de ???????? (Makednos).
Dessa sågs som vilda barbarer och betraktades med stor skepsis av de grekiska staterna. 
Makedonierna själva kallade sig greker och talade en grekisk dialekt, men det hjälpte föga.
Mellan 431 och 404 f.kr. stod det s.k Peloponnesisk kriget. Ett krig som stod mellan den ledande staden Athen och attiska sjöförbundet mot Peloponnesiska förbundet under ledning av Sparta. När Sparta fick stöd från Persien fick de också de resurser som krävdes vilket ledde till att man segrade över Aten och krossade det attiska förbundet. Detta bröt Atens ledande ställning för all framtid.

Det var detta krig som Aristofanes berömda verk Lysistrate handlar om när kvinnorna försöker få ett slut på kriget genom att gå i sexstrejk.

Under detta krig gör Makedonien sitt intåg i det klassiska Greklands händelser. På ett tämligen opportunistiskt sätt lierar man sig med en den ene än den andre allt beroende på hur krigslyckan.
Makedonierna var också, till skillnad från stadsstaterna, en nation och en diktatur. Man hade ett land som styrdes från en huvudstad. Man styrdes av en kung och hade en ärftlig makt.

År 393 tillträder Amyntas III som kung av Makedonien. Detta är en synnerligen orolig tid. Han sitter på tronen en mycket kort tid innan Illyrierna marscherar tvärs över Balkan och slänger ut Amyntas. Året därpå återkommer han med stöd av Thessalierna och återfår makten. Han lyckas sedan med en hel del politiskt rävspel och avtal konsolidera makten. Under hans regenttid som varade ända till 370 f.kr. så skapas egentligen Makedonien.

Hans äldsta son Alexander II kom endast att regera i två år. Vid faderns död passade Illyrier m.fl på att angripa landet samt de blev indragna i inbördeskriget i Thessalien. Han mördades av sin egen svåger Ptolemaios av Aloros.

Ptolemaios styrde sedan Makedonien under något å innan Amyntas näste äldste son Perdikkas mördar honom.

Perdikkas III styr Makedonien under ca 5 år när han dör under ett försök att återerövra övre Makodonien från Illyrien. Han efterträds av sin omyndiga son Amyntas IV. Denne blir dock så småningom avsatt av sin yngre bror Filip. Han som kom att bli Filip II av Makedonien.

Innan Filip blev kung vid ca 14 års ålder blev han tagen som gisslan av Tebe. Han tillbringade tre år som gisslan i Tebe. Under denna tid erhöll han en mycket omfattande diplomatisk och militär fostran. Tebe var vid denna tid, vid sidan av Sparta , Greklands främsta militära makt. Under denna period var han i den framstående generalen Pammenes vård. Pammenes var inte bara Filips fångvaktare och lärare utan också hans älskare.

Pammenes var anhängare och delvis ansvarig för Tebes heliga band. Detta var Tebes militära elitförband och bestod av 150 homosexuella par män.
Filip II kom att bli Makedoniens mest framgångsrika regent dittills. Han hade en klar vision av att Makedonien skulle bli den ledande staten i Grekland, en vision han lyckades uppfylla under sin egen livstid.

Han införde falangen i infanteriet. En åtgärd som kom att bli helt avgörande inte bara för hans militära framgångar utan även hans sons. Falangen var en rektangulär, tätt sammansluten enhet av tungt infanteri. Även om falangen snabbt kom att spridas till andra delar av Grekland så var han den enda som beväpnade dem med Sarissor.

En sarissa var en lång tvåhandspik eller spjut, mycket längre än någon annan nyttjade. De var mellan 4,6 till 5,5 meter och vägde mellan 5,5 och 6,6 kilo. Spetsen var en lövformad järnspets och i bakänden satt en bronsvikt för att kunna få balans i vapnet samt förstärkning då vapnets bakände trycktes ned i marken vid användning. Vapnet var gjort i körsbärsträ, ett synnerligen hårt träslag. Soldaterna försågs också med en liten sköld som spändes fast från nacken och skyddade vänster arm. Detta gjorde att när falngen stod i sluten formering såg den ut som ett bepansrat piggsvin.
Filip II förde krig mot de flesta av sina grannländer och det är primärt detta han blivit känd för, men han var också en synnerligen framstående diplomat. Citatet ”söndra och härska” har av många tillskrivits Filip II.
Den grekiska sfären hade under lång tid drabbats av interna konflikter och krig. År 346 f.kr. lyckas Filip II få ett slut på detta när han segrar i det s.k tredje heliga kriget efter det att Tebe i ren desperation bett honom om hjälp. Freden tillsammans med Filip starka armé ledde till att han var i praktiken ledare för hela Grekland.
I Aten ledde detta till att en av historiens mest kända talare (oratorer) Demosthenes börjar argumentera mot Filip II. Detta för att Aten och andra stater skulle bryta sig loss från Filips inflytande. År 340 f.kr. lyckas Demosthenes att övertyga ledningen för Aten att vidta åtgärder mot Filip samt alliera sig med Bysantium som han vid tillfället belägrade. Alla dessa åtgärder stod i direkt strid med fredsöverenskommelsen från år 346 och ledde till en krigsförklaring.

Året därpå ledde han sin armé söderut från Makedonien och möter en allians av i princip samtliga grekiska stater.

Filip valde en väg in i det centrala Grekland som grekerna antingen glömt bort eller valt att bortse från. När den grekiska alliansen blev medveten om Filips framryckning stod hans armé endast tre dagar från Aten.
Eftersom han hade behandlat Elateia väl under det tidigare kriget så gav de sig raskt för hans armé. Och under de närmaste månaderna så stärkte hans sitt grepp över hela regionen som hette Fokis. Detta gav honom en bas i Grekland samt att Fokis kom att bli hans allierade. En styrka om 10 000 legoknektar skickades att försvara vägen Amfissa. Dessa lyckades han lura till att överge sitt uppdrag varvid han utan strid också tog Amfissa.
Vid ankomsten till Amfissa lät han förvisa alla stadens innevånare för att därefter ge staden till Delfi, och därmed säkra sig om att Delfi inte skulle ta till vapen mot honom.
Under hela denna period var han intensivt engagerad i ett diplomatiskt spel för att förhindra att ytterligare delar av Grekland skulle ta till vapen mot honom.

Den exakta slagordningen för slaget är inte känd, källorna är inte många och inte samstämmiga. 

Men en sannolik slagordning är den som följer:
Grekerna ställde upp sin armé i en defensiv position mellan ett berg (Thurion) och en flod längs huvudvägen mot Aten. Armén omfattade drygt 30 00 man, ungefär samma storlek som Filips styrkor. Den grekiska ställning var cirka 4 km bred. Den högra flanken bestod av Atenare medan den vänstra bestod av Tebe. Centern av övriga allierade. Den grekiska taktiken bestod i att hålla sin intagna ställning och låta Makedonierna trötta ut sig. Man hade inga expansiva planer – utan man vill tillintetgöra Filips armé. Såtillvida hade man stora fördelar. De hade själva valt plasten, den var idealisk ur försvarssynpunkt och man behöva i princip bara försvara platsen där man stod.

Makedonierna ställde upp med Filip på högra flanken eftersom den ansågs vara lite finare än den vänstra. Han hade sannolikt kavalleriet med sig. Han hade alltså Atenarna mot sig. I centern ställde man upp de tunga falangerna . Sannolikt leddes centern av Filips mest förtrogne general Parmenion. Vänstra flanken leddes dock av ett dittills oprövat kort. Filips 18-årige son Alexander fick för första gången för befäl i krig och mötte då Tebe, den kanske mest fruktade av de stater som allierat sig mot Makedonierna.

Makedonierna anföll på full bredd och engagerade grekerna över hela linjen. Filip lät dock sin flygel först göra halt, för att därefter börja retirera. Syftet med detta var ett engagera Atenarna och få dem att trötta ut sig.
Alexander tryckte på vänstra flanken samt anföll även mot centern.

Filips fortsatta reträtt ledde till Atenarna blev ivriga och deras linjer började desorganiseras och 
sträckas upp i ivern att komma åt Makedonierna. I rätt ögonblick kommenderade Filip halt på den väldisciplinerade makedonska arméns reträtt och gick till omedelbart motanfall. Detta formligen krossade det Atenska motståndet. 

Utan en högerflygel kunde Tebe och de övriga allierade nedgöras. Alexander mötte här Tebes helig band (se ovan) och tillintetgjorde detta elitförband. Man har i modern tid funnit gravarna efter detta förband och där påträffades 254 kroppar. Maximalt 46 eller ca 15% av förbandet överlevde alltså slaget. De har aldrig omnämnts i historien efter detta slag.

Efter kriget upprättades det s.k Korintiska förbundet som omfattade hela grekland utom Sparta. I praktiken gjorde det Filip till regent över hela Grekland. Detta möjliggjorde i sin tur att Filip kunde börja förbereda sitt egentliga mål, en invasion av Persien.
Dock mördades Filip av en av sina livvakter innan huvudstyrkan kunde skickas mot Persien. 

Därmed skapade han väg för sin son Alexander III av Makedonien som kom att bli känd under namnet Alexander den Store.

Hur blev det såhär, en lite betraktelse kring Israel och judar?

Jag har aldrig gjort någon hemlighet över att jag inte är speciellt imponerad av staten Israel. Tyvärr så är det politiskt inkorrekt att ha en negativ syn på Israel om man inte tillhör yttersta vänstern. Dessutom så tycks det vara så att om man har negativ syn på Israel så tror folk att man också har negativ syn på Judar, vilket jag absolut inte har.

När Israel grundades och staten bildades så skedde detta med mycket goda avsikter och höga ideal. Framstående personer som David Ben Gurion, Golda Meir, Levi Eshkol, Yitzak Rabin och Shimon Peres t.ex. hade ambitioner att bygga en god stat. Tyvärr har hela deras arv blivit missbrukat och korrumperat av många olika skäl. Idag tycks staten Israel primärt få sin näring ur konflikter. Personligen är jag osäker på om Israel skulle klara sig utan våldet? Det finns nog en överhängande risk att det är de externa hoten och våldet som får Israel att hålla samman. Om dessa faktorer avlägsnas kanske staten skulle falla samman av interna konflikter?

Ett annat problem i denna debatt, och ofta i liknande debatter, är att bara för att man inte gillar den ena sidan - så måste man hålla på den andra. Så bara för att göra detta klart, jag är inte en anhängare av vare sig Hamas eller Hizbollah! Inte heller har jag någon medkänsla eller förståelse för alla dessa raketattacker mot Israel. Däremot så så stödjer jag Palestiniernas rätt till en egen stat. En stat som har rätt att existera utan Israels välvilja och godkännande. 

Den judiska historien är mycket fascinerande. Tyvärr har judarna drabbats av omvärldens hat och av förföljelser ett flertal gånger under historiens lopp. Detta har i modern tid sammanfattats i begreppet antisemitism, vilket för mig är ganska förvirrande. 

Semiter är nämligen folkslagen i Mellersta östern, där de judiska stammarna utgör en delmängd. Men till semiterna hör också t.ex. fenicier och araber. Så rent språkligt borde ordet antisemitism syfta på alla dessa folkslag, men syftar endast på judar?

Hatet, eller åtminstone den negativa inställningen till judar, tror jag som i så många andra fall primärt kommer ur rädslan för något främmande. Vi kan se det i många andra fall och samhällen att minoriteter får majoriteten emot sig. Det har drabbat homosexuella, romer m.fl. 

Vad som är fascinerande är att judarna trots alla sekel i diaspora, all förföljelse mm. så fortsätter man att vara ytterst framgångsrika inom vetenskap, ekonomi, musik mm.

En del av den judiska historien skrev jag om på Facebook i januari 2013. Nedan följer den notisen. 

Den 2 januari 1492 erövrar spanjorerna Grenada. Därmed faller det sista moriska fästet i Spanien och den s.k. reconquistan är genomförd. Reconquistan är namnet på de kristna härskarnas återerövring av den Iberiska halvön från Morerna. Den påbörjades redan år 718 när Visigoterna segrade över den moriska hären vid Alcama.

I Portugal avslutades reconquistan 1250 när Alfons II erövrade Algarve.

 Los Reyes Catolicos dvs Ferdinand och Isabella hade en tydlig sträva att ena Spanien under ett kungahus. Isabella som var regerande drottning av Kastilien och Leon gifte sig med Ferdinand II Aragonien och enade därmed ansenlig delar av Spanien genom giftermål.

Härskaren av Granada, Boabdil, hade fått in frihet av Isabella sedan ett tidigare slag efter det att han lovat att betala en årlig tribut. Han svek detta löfte och gav därmed kungaparet en förevändning att militärt angripa Grenada. Staden föll efter nästan ett års belägring och Ferdinand och Isabella kunde tåga in som segrare.

En av åskådarna som såg Boabdil lämna över stadens nycklar var Christoffer Columbus.  Han hade under två års tid uppvaktat drottningen i sina försök att få henne att finansiera hans försök att finna en västlig rutt till Indien. Efter erövringen kallade drottningen till sig Columbus och gav honom sitt medgivande samt utnämnde honom till Amiral av Oceanien samt förband sig till att 10% av alla intäkter skulle tillfalla honom och hans ättlingar. Kontraktet undertecknades av båda regenterna och lär finnas bevarat ännu idag.

I Europa har man länge sett erövringen av Grenada och reconquistan, tillsammans med Karl Martells seger vid Poitier som avgörande för att den Europeiska civilisationen inte skulle islamiseras. Vad man fullständigt tycks ha förträngt är att nästa steg i enandet av Spanien var införandet av inkvisitionen. Inkvisitorn Thomas de Torquemada lyckades övertyga Ferdinand om nödvändigheten i att utvisa judarna ur Spanien eller tvinga dem att konvertera till kristendomen.

Judarna hade allt sedan den muslimska expansionen startat på 600-talet varit nära lierade med muslimerna. Detta eftersom judarna tilläts syssla med pengahandel samt var skickliga administratörer. Islam förbjöd sina egna anhängare att ägna sig åt penninghandel och utlåning.

Men även de kristna härskarna hade haft judar i sin tjänst av samma skäl. Flera europeiska riken hade haft judiska finansministrar (motsv.).

Utvisningen av judarna är ursprunget till sefarderna (Sefarad är det hebreiska namnet på Spanien). Sefarder (Sefardim) är alltså de spansktalande judarna. Exakt hur många som utvisades är omtvistat. Siffror mellan 70 000 och 500 000 förekommer. Många utvandrade till Frankrike, Balkan och Mindre Asien och behöll spanskan som sitt modersmål. Ett flertal familjer fann med tiden även sin väg till Sverige. I basarerna i Istanbul kan man ännu idag handla med guld och ädelstenar på spanska.

En notis värd att nämna är att ca 5000 sefarder som var bosatta i Ungern under andra världskriget räddades undan förintelsen. Detta tack vare att den spanske konsuln gav dem respass till Spanien med stöd av en lag från 1923 som sa att alla judar som utvisats ur Spanien hade rätt att söka spanskt medborgarskap i Spanien.

Även om det finns indikationer på att det fanns judar i Sverige redan från 14-1500 talet så tillät inte svensk lag det. Endast Lutheraner tilläts besöka och uppehålla sig i Sverige. Den första dokumenterade besöket av en jude skedde först 1702. 1780 etablerades den första judiska församlingen och detta skedde på Marstrand. Först år 1870 fick de fullständiga medborgerliga rättigheter.

Ett nytt försök

Jag hade stora ambitioner när jag startade denna blogg för över ett år sedan. Men det blev endast ett inlägg och nu ska jag göra ett nytt försök.

Under lång tid har jag ägnat mig åt att skriva av mig på Facebook, men det har visat sig inte vara helt ändamålsenligt eftersom jag endast når mina vänner, dessutom tvingar jag dem som är helt ointresserade av mina historiska orationer att ta del av dessa. Genom att skriva en blogg är det upp till var och en att ta del.

Primärt kommer jag ägna mig åt att skriva en del historiska notiser och lite om samhällsfrågor. Dock kommer det nog också att slinka med en del generellt gubbgnäll. Jag kommer dock tyvärr att avhålla mig från mode. Tyvärr eftersom alla de mest lönsamma och framgångsrika bloggarna i Sverige handlar om just mode och livsstil.

Vidare kommer jag i princip utesluta min familj, förutom att en del av barnens upptåg säkert kommer smyga sig in. Det är svårt att undvika eftersom de upptar en hel det tid och energi.

Mina historiska notiser bygger i huvudsak på lekmanna källor. Jag har ingen ambition att vara vetenskapligt korrekt, utan att förmedla ett intresse. Ibland kommer jag dra slutsatser baserat på mina kunskaper och värderingar - när jag gör det kommer jag försöka att tydligt uttrycka detta.

Jag kommer successivt att publicera de historiska notiser jag redan tidigare publicerat på Facebook.

Måndagstankar

Så har ytterliggare en helg förflutit, eller förflutit är nog inte helt rätt ord. Låter lite re-aktivt. Under helgen har vi haft kristningsgille för min yngste son: Leo Dante Gillis fick han heta.

Leo Dante Gillis... en kul namnkombination tycker vi. Ingen familjehistorik direkt, utan mest för att vi gillar namnen. Gillis har dock inspirerats från min bäste vän Claes underbara pappa. Jag har tillbringat mycket tid under min ungdom med familjen och pappa Gillis är en helt fantastisk människa.

Kristningsgille tycker jag är ett fint ord, som jag egentligen inte vet om det någonsin använts. Jag tror det kommer ur Röde Orm.

Röde Orm är för övrigt en bortglömd litterär gåva till oss. Den engelska utgåvan (Longships) gör inte alls Frans G. Bengtssons språkdräkt rätta. Det var synnerligen glädjande att man nu gett ut ett nytryck av den.

Röde Orm är också nyttig läsning för Sverigedemokrater och andra obskyra aktörer. Eftersom författaren här påpekar hur mycket av kulturen som kommer från fjärran platser.

För oss som gillar ljudböcker så finns det två ljudboksversioner av Röde Orm. Själv blev jag tårögd när jag hörde en som var inläst redan 1967 av skådespelaren Gunnar Sjöberg. Lyckoruset gick dock över när jag konstaterade att man av någon obegriplig anledning valt att inte ge ut HELA boken - stora stycken saknas.

Nå, nu är det dags att dra sig tillbaka och ladda up inför dagens träningspass