Jag har aldrig gjort någon hemlighet över att jag inte är speciellt imponerad av staten Israel. Tyvärr så är det politiskt inkorrekt att ha en negativ syn på Israel om man inte tillhör yttersta vänstern. Dessutom så tycks det vara så att om man har negativ syn på Israel så tror folk att man också har negativ syn på Judar, vilket jag absolut inte har.
När Israel grundades och staten bildades så skedde detta med mycket goda avsikter och höga ideal. Framstående personer som David Ben Gurion, Golda Meir, Levi Eshkol, Yitzak Rabin och Shimon Peres t.ex. hade ambitioner att bygga en god stat. Tyvärr har hela deras arv blivit missbrukat och korrumperat av många olika skäl. Idag tycks staten Israel primärt få sin näring ur konflikter. Personligen är jag osäker på om Israel skulle klara sig utan våldet? Det finns nog en överhängande risk att det är de externa hoten och våldet som får Israel att hålla samman. Om dessa faktorer avlägsnas kanske staten skulle falla samman av interna konflikter?
Ett annat problem i denna debatt, och ofta i liknande debatter, är att bara för att man inte gillar den ena sidan - så måste man hålla på den andra. Så bara för att göra detta klart, jag är inte en anhängare av vare sig Hamas eller Hizbollah! Inte heller har jag någon medkänsla eller förståelse för alla dessa raketattacker mot Israel. Däremot så så stödjer jag Palestiniernas rätt till en egen stat. En stat som har rätt att existera utan Israels välvilja och godkännande.
Den judiska historien är mycket fascinerande. Tyvärr har judarna drabbats av omvärldens hat och av förföljelser ett flertal gånger under historiens lopp. Detta har i modern tid sammanfattats i begreppet antisemitism, vilket för mig är ganska förvirrande.
Semiter är nämligen folkslagen i Mellersta östern, där de judiska stammarna utgör en delmängd. Men till semiterna hör också t.ex. fenicier och araber. Så rent språkligt borde ordet antisemitism syfta på alla dessa folkslag, men syftar endast på judar?
Hatet, eller åtminstone den negativa inställningen till judar, tror jag som i så många andra fall primärt kommer ur rädslan för något främmande. Vi kan se det i många andra fall och samhällen att minoriteter får majoriteten emot sig. Det har drabbat homosexuella, romer m.fl.
Vad som är fascinerande är att judarna trots alla sekel i diaspora, all förföljelse mm. så fortsätter man att vara ytterst framgångsrika inom vetenskap, ekonomi, musik mm.
En del av den judiska historien skrev jag om på Facebook i januari 2013. Nedan följer den notisen.
Den 2 januari 1492 erövrar spanjorerna Grenada. Därmed
faller det sista moriska fästet i Spanien och den s.k. reconquistan är
genomförd. Reconquistan är namnet på de kristna härskarnas återerövring av den
Iberiska halvön från Morerna. Den påbörjades redan år 718 när Visigoterna
segrade över den moriska hären vid Alcama.
I Portugal avslutades reconquistan 1250 när Alfons II
erövrade Algarve.
Los Reyes Catolicos
dvs Ferdinand och Isabella hade en tydlig sträva att ena Spanien under ett
kungahus. Isabella som var regerande drottning av Kastilien och Leon gifte sig
med Ferdinand II Aragonien och enade därmed ansenlig delar av Spanien genom
giftermål.
Härskaren av Granada, Boabdil, hade fått in frihet av
Isabella sedan ett tidigare slag efter det att han lovat att betala en årlig
tribut. Han svek detta löfte och gav därmed kungaparet en förevändning att
militärt angripa Grenada. Staden föll efter nästan ett års belägring och
Ferdinand och Isabella kunde tåga in som segrare.
En av åskådarna som såg Boabdil lämna över stadens nycklar
var Christoffer Columbus. Han hade under
två års tid uppvaktat drottningen i sina försök att få henne att finansiera
hans försök att finna en västlig rutt till Indien. Efter erövringen kallade
drottningen till sig Columbus och gav honom sitt medgivande samt utnämnde honom
till Amiral av Oceanien samt förband sig till att 10% av alla intäkter skulle
tillfalla honom och hans ättlingar. Kontraktet undertecknades av båda
regenterna och lär finnas bevarat ännu idag.
I Europa har man länge sett erövringen av Grenada och
reconquistan, tillsammans med Karl Martells seger vid Poitier som avgörande för
att den Europeiska civilisationen inte skulle islamiseras. Vad man fullständigt
tycks ha förträngt är att nästa steg i enandet av Spanien var införandet av
inkvisitionen. Inkvisitorn Thomas de Torquemada lyckades övertyga Ferdinand om
nödvändigheten i att utvisa judarna ur Spanien eller tvinga dem att konvertera
till kristendomen.
Judarna hade allt sedan den muslimska expansionen startat på
600-talet varit nära lierade med muslimerna. Detta eftersom judarna tilläts
syssla med pengahandel samt var skickliga administratörer. Islam förbjöd sina
egna anhängare att ägna sig åt penninghandel och utlåning.
Men även de kristna härskarna hade haft judar i sin tjänst
av samma skäl. Flera europeiska riken hade haft judiska finansministrar
(motsv.).
Utvisningen av judarna är ursprunget till sefarderna (Sefarad
är det hebreiska namnet på Spanien). Sefarder (Sefardim) är alltså de
spansktalande judarna. Exakt hur många som utvisades är omtvistat. Siffror
mellan 70 000 och 500 000 förekommer. Många utvandrade till
Frankrike, Balkan och Mindre Asien och behöll spanskan som sitt modersmål. Ett
flertal familjer fann med tiden även sin väg till Sverige. I basarerna i
Istanbul kan man ännu idag handla med guld och ädelstenar på spanska.
En notis värd att nämna är att ca 5000 sefarder som var
bosatta i Ungern under andra världskriget räddades undan förintelsen. Detta
tack vare att den spanske konsuln gav dem respass till Spanien med stöd av en
lag från 1923 som sa att alla judar som utvisats ur Spanien hade rätt att söka
spanskt medborgarskap i Spanien.
Även om det finns indikationer på att det fanns judar i Sverige redan från 14-1500 talet
så tillät inte svensk lag det. Endast Lutheraner tilläts besöka och uppehålla
sig i Sverige. Den första dokumenterade besöket av en jude skedde först 1702.
1780 etablerades den första judiska församlingen och detta skedde på Marstrand.
Först år 1870 fick de fullständiga medborgerliga rättigheter.
No comments:
Post a Comment